Varför fan ska jag känna mig så jävla värdelös? Och varför landar jag alltid tillbaka i samma gamla spår? Ända sen Arvid dumpade mig har jag kämpat med att fixa en bättre självbild, tycka att jag är bra, att jag är nåt. Att jag kan vara som alla andra och ha kompisar och träffa människor och vara social. Att jag inte bara är tönten i hörnet som inte har några kompisar och som är konstig och tråkig att umgås med.
Ibland kändes det som om jag lyckades. Som om jag hörde hemma någonstans och hade en riktig kompis. Men sen känns det bara som skit igen. Som om de kompisarna inte är "riktiga", de är inte vänner, de är bekanta. Eller hur känner de? Är det som när en förvirrad tonårsflicka tror att en kille är kär i henne, när han eg försöker undvika henne? På tal om förälskelser så kan jag bli alldeles vansinnig. På vissa, vars förhållande tar slut och är alldeles förtvivlade, som har en miljon kompisar som står där bredvid och stöttar och pratar. Om det tar slut mellan mig och Linus så har jag ingen, ingen, ingen, ingen, ingen, INGEN att prata med. Att gråta ut mot. Kanske min syrra, men hur sorgligt känns inte det? Eller så har jag vänner som kan tänka sig att göra det, men det känns faktiskt som om jag bara skulle störa dem, skapa en obekväm situation för dem.
Ibland kändes det som om jag äntligen passade in. Men just nu känns det precis som att vara tillbaka på högstadiet. Jag är så ensam. Jag är så dålig. Så jävla fucking fitt värdelös. Mår fler än jag dåligt över att ingen kommenterat bilden man lagt upp på bdb, när alla andra får kommentarer? Är alla så här ensamma eller är det bara jag?
Tid: 10-15 minuter
