Dimma

Jag stannade hemma från skolan idag. Vissa dagar fungerar så. Blodet gör sig påmint och skriker i magen efter uppmärksamhet som jag inte vill ge den. Då skriker den värre och gör ondare. Bryr jag mig och faller i kramper passar den på att ta tag i resten av kroppen och förgör mig. Drar ner mig i en avgrund så djup av sorger att jag inte vet var de kommer ifrån.

"Varför är du ledsen?"
" Jag vet inte."

Jag vet inte varifrån allting kommer. Jag ligger och tycker allmänt synd om mig själv och försöker få rätsida på varför jag gråter. Jag vet inte. Ingen vet. Klart att det bli svårt att trösta då, men ibland måste man faktiskt inte försöka lösa problemen. Ibland behöver man en kram och få känna att världen inte är så konstig och så djupt mörk. Cthulhu finns överallt och jag känner avgrunden runt mig. Jag dras ner. Jag måste hållas kvar. Ibland önskar jag att jag vore outgrundligt korkad och lycklig. Jag har så mycket sorger i mig att det känns som om jag tagit tusen människors tårar in i min kropp så att de ska slippa vara ledsna. Det är paniksorger. Det är sorger som om någon dött. Någon nära. Jag kan inte hantera det. Är det efterverkningar av mormor fortfarande? Det var ju snart ett halvår sedan, men det kanske ligger kvar som en tyngd över min kropp ändå.

Jag är rädd. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Hur jag ska ta mig ur dimman. Hjälp! Snälla hjälp mig. Det finns ingen där som svarar hur högt jag än ropar.