Hejsan dagbok

Idag var jag med min älskling. Jag sa att jag inte skulle komma, men jag gjorde det ändå. Min mage klarar verkligen inte av att gå flera dygn utan att få reda ut saker och ting. Vi satt där i två timmar och bara pratade. Vi fick verkligen ur oss allt och gå igenom allting så att alla missförstånd och knutar reddes ut. Det kan jag iaf säga om mig själv, men han verkade få ur sig en del som han gått och burit på också. Det är så svårt det där med mänsklig tolkningsförmåga. Tjejer/Kvinnor tolkar ju allting, och jag är en av de mer extrema sådana. Som övertolkar allt! Han säger: "Jag vet inte när vi slutar, jag har ingen aning, men det kan bli sent." Jag hör: "Jag vet inte när jag slutar, men jag vill nog helst inte att du kommer oavsett." Så ni kan ju räkna ut hur de flesta av våra konversationer slutar. Det är minst ett "vaddå då?" och så vidare in absurdum. Jag vet att jag tolkar så, men jag kan ju inte låta bli hur mycket jag än försöker. Problemet är väl att han är en sån kille som inte tar sådana där gester på så stort allvar, vilket vilken flickvän som helst skulle ha åtminstone lite problem med. Sen plussar vi på det med att jga är en sådan som övertolkar. Det blir lite kaos, men idag redde vi ut. Jag är torr i ögonen från allt salt, men det känns väldigt bra nu. Klumpen i magen är borta och nu vet jag att det här inte var början på att göra slut. Han visade sina finaste sidor idag.